Som jag nog berättade i inlägget med hans kastrering så har Hamilton pålagringar på bägge armbågarna. Troligtvis FCP som hans brorsa blivit opererad för. Vi fick remiss till Strömsholm och var där i förra veckan. En ortoped gick noga igenom hela hunden, den här gången utan så mycket protester från hans sida, Hamiltons alltså. Ortopeden hade en hel del att anmärka på...

Bägge armbågarna ömmar, bägge haserna (bakbenen) ömmar. Vi fick direkt röntga bakbenen och som tur var visade det inget alarmerande. Men fakta kvarstår, han hade ont och det får vi kolla upp närmare när armbågarna är klara!

Den 11 februari är det dags för operation, jag ska lämna honom 7.40 på morgonen och 2 timmar efter operation kommer han få gå hem. En dag i Västerås med andra ord! Sen börjar en tuff tid för oss alla, framför allt för Hamilton; rehab och korta koppelpromenader. Första tiden kommer han nog bara få gå ut och göra det han ska på tomten och sen in igen för att ligga still. Önska oss lycka till! Vi kommer även att få börja med sjukgymnastik, gå på ett gåband i vatten samt massage och stretch. Han ska lära sig vinka också så han får upp rörligheten i armbågen igen.

När det gått ca 4 veckor ska vi in igen till Strömsholm och bedöma höger armbåge, hur operationen gått och om han är på rätt väg. Är vi det har vi en operations-tid samma dag för vänster armbåge. Sen är det rehab 8-12 veckor till... Tidigast juli kan han bli friskskriven, men det förutsätter att allt går bra och inget tillstöter.

Jag tycker att det här är jättetungt!

Vi hade en jobbig vår och sommar med Leia som var dålig, många veterinärbesök och undersökningar och operationer för att sedan sluta i att vi måste avliva henne. Sen bestämmer vi oss för denna underbara lilla kille; Hamilton och vi är så glada när vi får hem honom. Men han har inte haft en lätt start i livet med mage som krånglar, hud som kliar och nu haltande och ont. Det känns fördjävligt rent ut sagt! Hade kunnat ta det bättre att man får en sjuk hund när den är äldre, men så här ung? Nej, särskilt roligt är det inte. Allra, allra värst är det för Hamilton som fått ha och kommer att ha en "tråkigt" liv med mycket vila. Han är ändå en brukshund som behöver och ska få jobba! Vi hade anmält oss till tävlingslydnads-kurs nu i februari, men den kan vi inte genomföra. Får hoppas att operationen går bra och att han blir så frisk att vi kan ta upp det till hösten.

Vi kommer köra mycket hjärn-gympa med honom under våren så har ni tips på vad vi ska göra så berätta gärna, alla tips mottages tacksamt!

Kram, Therese

Ja, det är frågan som Hamilton och jag försöker utröna just nu...

Det är så att Hamilton gärna bär/äter/tuggar/flisar pinnar, grenar, kottar, gräs (när det fanns) osv. Jag är inte speciellt förtjust i detta eftersom det som går ner i magen ofta kommer upp i form av en spya full med gräs och flisor. Det är absolut bra att det kommer upp, men jag skulle vilja att det inte går ner överhuvudtaget! Så, igår tränade vi; inte bära pinnar, inte flisa pinnar, inte ens titta på pinnar. Det gick väl sådär kan man sammanfatta det, så som det gör med en snart 8 månaders lätt understimulerad rottishane... Jo, han är understimulerad nu, något som jag HATAR att ha en hund som är, försöker undvika det till max eftersom livet blir så mycket enklare för alla (mest mig då) om hundarna är trötta och tillfreds med livet jag ger dem.

Tratten åkte av i omgångar igår, provade att ha utan och det gick hyfsat. Ja, för Hamilton gick det bra, han var väldigt nöjd över att se sina ben igen! Och världen i övrigt, trattar är inte särskilt genomskinliga har jag märkt när han står framför tv:n! Han var ganska intresserad av sitt sår, så när han hade för stort intresse av det, eller när jag hade för litet intresse av honom överhuvudtaget (ja, ibland måste man faktiskt göra annat än att sitta och titta på en hund och förmana den att inte slicka :O ) så åkte tratten på igen. Idag kör vi utan eftersom såret ser väldigt fint ut, det har gått 9 dagar sedan operationen och han inte har så stort intresse längre.

Gissa vilka som busade som tokar i morse? Amber och Hamilton!!! De har nog saknat varandra, eller rättare sagt; Amber har saknat Hamilton utan den-där-grejen-på-huvudet-som-gör-ont-och-jag-bara-morrar-så-fort-han-tittar-på-mig... De har ett så fint sätt mot varandra. Eller Hamilton mot Amber, eftersom det är han som är störst och borde göra henne illa jättemycket om han ville, men det vill han inte! Fast han är ganska hårt hållen av vår lilla dam, hon hugger som en kobra om han blir för hårdhänt och de morrningar och utskällningar han åker på skulle få den största av hundar att backa!

Vi har en liten (eller så himla liten är han inte) daghund här på dagarna. Det är en hund som bor här i Skokloster och jag känner hans matte och de behöver hjälp, så nu är Pixel här på dagarna. Han är mjuk och fin, busar jättefint med Amber (när han fick vara lekfarbror-substitut för Hamilton) och leker jättebra med Hamilton också på promenaderna. Jag har visserligen inte riktigt vågar släppa Pixel förrän igår på promenaden. Då blev det bus vill jag lova och det är tur för Hamilton det, för Amber är totalt ointresserad av att busa utomhus (hon har ju annat, viktigare, för sig att fixa med; div skit man kan äta osv). Jag vill inte att de busar för hårt, eller i alla fall inte Hamilton eftersom hans armbågar inte är tipptopp, så jag avbryter ibland. Vid ett sånt avbryt så klampar jag fram emot dem och ryter i att lugna ner sig, då faller jag som en meteorit från himlen, duns rätt ner på is, sten och knövel. Höger knä tog största smällen och jag trodde allvarligt att nu kommer jag inte upp... Låg en lång stund och tittade på småfåglar och stjärnor och svor för mig själv, samtidigt som jag hade 3 hundar på mig som ville busa med den jätteroliga matten som helt plötsligt slänger sig omkull. I det läget var det tur att jag har lärt Hamilton "Gå!" och att han då går ifrån mig, Pixels intresse mattades av ganska snabbt, men lill-huligan (som ÄLSKAR sin matte över allt annat) hänge på mig och pussades... Kom till slut upp på benen och vi fortsatte, lite lätt linkandes, men allt eftersom gick det bättre. Väl hemma satte jag mig att vila och när jag reser mig upp är vänster (inte det jag trodde jag brutit) ben helt stelt och ville inte samarbeta. Blev så varje gång jag suttit still. Idag är det mycket bättre, men jag kan bli lite irriterad över att jag inte har större blåmärken att visa upp för maken så jag får sympatier :-(

Igår skulle Leia fyllt 10 år, jag tände (återigen, vi har det tänt så mycket det går) hennes gravljus vi har vid hennes grav här på tomten, stod länge och tänkte på henne och fällde några tårar. Hon var den goaste, finaste, snällaste hund jag träffat. Saknaden är stor, speciellt såna här dagar. Att få möjligheten att följa en hund från 8 veckor till 9,5 år är en stor förmån,, en gammal hund har en klokhet och ett lugn som bara kommer med ålder och erfarenhet.

Tack alla som orkar läsa om våra äventyr och kommentera :D

Kram, Therese

Mys på högsta nivå!

Vad jag tycker det är kul att jag får massa kommentarer, fortsätt gärna :D

Jag fick en fråga angående varför vi väljer att kastrera innan vi gör något åt hältan. Det är en bra fråga, och jag ska försöka svara så gott jag kan!

Vi hade från början (när vi bestämde oss för att skaffa en hane) bestämt att Hamilton skulle kastreras, vi hade en tid i november, men pga hans dåliga mage fick vi inte göra en operation. De vill ha så friska hundar som möjligt i och med att sövning alltid innebär en risk. Vi väntade och väntade, så när magen kändes stabil bokade vi in första bästa tid! När vi hade fått denna tid får vi reda på att Hamiltons bror har opererat armbågen och eftersom Hamilton till och från har haltat så bestämde vi att vi tar en röntgen i samband med att han ändå ska få lugnande vid kastreringen.

Hans haltande trodde vi var att han hade sträckt sig, slagit i osv. Han är en ganska yster kille som inte direkt tar det lugn i skogen, att det står några träd eller vatten-hinder ivägen är skitsamma, fram ska han...

Jag visste ärligt talat inte att det var tvunget att gå ett visst antal dagar mellan Rimadyl och hält-undersökning, då hade vi kanske gjort annorlunda. I vilket fall som helst har inte Strömsholm tider förän den 23:e denna månad och då är han Rimadyl-fri samt stygnen gått bort, så det passar utmärkt ändå.

Vi har fått svar på röntgen-bilderna, bägge armbågarna visar pålagringar. Handlederna kunde hon inte säga något om, eftersom hon inte är expert på leder, det är bättre att Strömsholm gör det. Jag tror att de har 3D-röngen också :D Ska bli jättespännande att se de bilderna. Däremot är det väl inte så jättespännande att han har det här :( Antar att det blir en lång rehablitering om man ska operera bägge armbågarna, de gör ju bara en i taget så att säga. Och med tanke på hur han klättrar på väggarna nu efter kastreringen och 5:e dagen med koppel-promenader så blir väl våren en utmaning. Men vi kommer lösa det med!

Må gott och sköt om er!

Kram, Therese

Det har ju varit lite si och så med Hamiltons hälsa sedan han kom, först var det magen som krånglade. Och huden som kliade. Magen fick vi ordning på med hjälp av nytt foder och ev. en avmaskning. Kliadet blev bättre med nya fodret också! Inte bra, men bättre.

När magen äntligen blev bra började han halta. Vi tänkte; sträckt sig, slagit i osv. eftersom det blev bättre med vila några dagar. Men det kom tillbaka. Så strax innan nyår fick vi reda på att en brorsa opererats för något som heter FCP, det är ungefär som Osteochondros. Osteochondros hade jag på den hund som jag köpte när Mats och jag träffades på Leias kennel; Aqi. Aqi var en härlig hund, men med hälsoproblem. Dels hade hon irisatrofi i bägge ögonen, dvs dubbla puppiller och missbildade pupiller, vilket gjorde att hon såg suddigt. Sen började hon halta vid ca 4 månaders ålder i bak, vi utredde och medicinerade. Till slut kom jag till Djurakuten i Stockholm och de konstaterade att hon hade OCD i ena hasen, den andra visste vi inget om eftersom de inte hade röntgat den... Jag var inställd på att man ev måste ta bort henne när jag åkte in och röntgade andra tassen. Träffade dels min veteriär, men också en äldre herre som hade jobbat med leder hela sitt liv och varit avläsare åt SKK (minns inte namnet nu, men det var en "kändis" på den tiden). De såg att hon hade ganska rejäla benbitar lösa i bägge haslederna, som tumnaglar. Han, den äldre, sa att visst kan man operera detta. Det blir en tass i taget, 3 månader i bur inne, korta koppelpromenader och sedan börja om med nästa tass i 3 månader till. En brukshund på 6 månader som hade stillasittande i 6 månader framför sig var inte optimalt, dessutom var det troligt att hon skulle behöva opereras om inom 2 år, med samma stillhet som följd. Hon fick somna in där och då.

Nu har Hamilton inte ont i bak, utan i fram och prognosen när mycket bättre! Dessutom har väl utvecklingen gått framåt de senaste 10 åren... Så, om han har FCP som brorsan, blir det operation av armbågen. Eller båda?! Vi var hos veterinär i fredags som klämde och kände, han smärtar på bägge armbågarna, jag trodde bara höger. Samt höger handled. Vi bokade in röntgen som till igår när han skulle kastreras. Passar på när han ändå ska sövas/få lugnande, är onödigt att utsätta honom för det fler gånger än nödvändigt känner jag.

Så kom vi då till veterinären igår morse, Hamilton älskar att vara där, och det är så jag vill ha det för jag skulle vilja (om han är lämplig) att han blir blodgivare så småningom. Leia var det och det var väldigt givande, dels för att Leia blev väldigt veterinär-/sköterske-van, men också för att göra en insats för andra hundar. Jag skulle vilja att det fanns blod till min hund om den skulle behöva en dag, så därför väljer jag att ge blod om vi kan.

Han charmar alla där, de älskar hans sätt, han vill bara pussas och kramas och sitta nära. Njuter i fulla drag av uppmärksamheten och klapparna. I fredags var det förresten en veterinär som väl mer eller mindre var rädd just för rottisar. Hon hade för några år sedan blivit biten av en när hon skulle undersöka den. Helt oprovocerat, den bara högg trots att den viftade på svansen... Hon berättade det efteråt, och sa att Hamilton hade hjälpt henne ett steg till mot att inte vara lika rädd.

Ny veterinär igår, och hon var minnsan inte rädd, hon kelade med honom och sen när hon klämde igenom honom tog hon i... Det märkte jag eftersom han morrade... Inte morret att "nu hugger jag snart", utan mera "det här är inte roligt, kan du sluta tack!". Så visst har han ont. Hon konstaterar, efter att klämt igenom honom, att han är väl musklad, jämt musklad (de kan bli ojämna om de går och belastar snett när de har ont på en sida), fin i hull samt har ont i båda armbågarna och båda handlederna, vänster mer denna gång...

Röntgen; Hamilton får lugnande på undersökningsrummet medan sköterskan gör i ordning röntgenrummet. Sen får jag försöka få med mig en fylle-hund, han vinglade och kunde knappt stå på benen, stackaren. I röntgenrummet somnade han om, men när vi skulle lyfta upp honom så vaknade han till och morrade. Det är inte ovanligt att hundar gör det i det här tillståndet, de är oerhört förvirrade och det går ju liksom inte att förklara för en hund. Jag har aldrig tidigare varit med om att Hamilton fått lugnande så jag bad dem sätta på en munkorg, jag vill inte att han biter någon av misstag i sitt förvirrade tillstånd!

Upp på bordet och sen en massa bilder och vrida och vända på honom. Veterinären var bara in och kollade att det gick att se något överhuvudtaget på bilderna, hon gav inget utlåtande. Förutom att hon såg pålagringar på bägge armbågarna... :-( Ikväll ska vi ringa veterinären och få mer info, hon skulle konsultera en till veterinär så vi får ett mer uttömligt svar. Dock har vi redan nu en remiss till Strömsholms ortoped. De är oerhört duktiga, ni kanske har sett Lennart på Djurakuten? Han är ledande i landet på sånt här, så det känns tryggt!!!

Jag lämnade honom där för kastreringen och åkte och handlade undertiden. Fick hämta honom tidigare än man brukar eftersom jag är hemma och har uppsikt över honom hela dagen. När jag kom dit för att hämta honom var han oförskämt pigg! Reste sig och ville gosa direkt. Det är skillnad på att kastrera tik märker jag (självklart är det ett mycket större ingrepp också), för både Leia och Amber har varit helt borta när jag hämtat dem, samt inte hämtat sig på drygt ett dygn. Men inte Hamilton....

Väl hemma gick han ut på gräsmattan och kissade, inte vinglandes ett dugg! In och sov en stund, sen var det fullt röj med tratten... Denna tratt är den största jag sett och den gör ONT!!! Han går rakt in i allt, även oss. Fastnar han jobbar han bara vidare och ska fram. Vi får väl se hur länge den håller :-(

Idag har han lekt med leksaker, jo, man får tydligen fart på dem även med dumstrut på huvudet. Han har jagat Amber, som bara morrar så fort han kommer i närheten, även hon vet att det gör ont! Han vill gå ut och springa, men får inte... Denna energi vet jag inte hur vi ska bli av med, jo vi ska naturligtvis göra massa huvudbry-övningar så han blir mentalt trött, men det kommer nog bli en låååång tid med tratt innan stygnen ramlat bort om 10-12 dagar.

Hamilton med favvo-sockan i munnen, han försöker bjuda in Amber till lek....

Fått möblera om lite så han inte hoppar upp i schärslongerna (eller hur det stavas), dessutom älskar Amber att hon fått en fri-zon ;-)

Nu håller jag tummarna för att remissen ger oss en snabb tid, dock vill de inte ha in honom riktigt så snabbt efter kastreringen, vi hade kunnat få en tid idag på Strömsholm.

Ha det gott och kom ihåg; jag älskar kommentarer ;-)


Kram, Therese