Ja, det är frågan som Hamilton och jag försöker utröna just nu...

Det är så att Hamilton gärna bär/äter/tuggar/flisar pinnar, grenar, kottar, gräs (när det fanns) osv. Jag är inte speciellt förtjust i detta eftersom det som går ner i magen ofta kommer upp i form av en spya full med gräs och flisor. Det är absolut bra att det kommer upp, men jag skulle vilja att det inte går ner överhuvudtaget! Så, igår tränade vi; inte bära pinnar, inte flisa pinnar, inte ens titta på pinnar. Det gick väl sådär kan man sammanfatta det, så som det gör med en snart 8 månaders lätt understimulerad rottishane... Jo, han är understimulerad nu, något som jag HATAR att ha en hund som är, försöker undvika det till max eftersom livet blir så mycket enklare för alla (mest mig då) om hundarna är trötta och tillfreds med livet jag ger dem.

Tratten åkte av i omgångar igår, provade att ha utan och det gick hyfsat. Ja, för Hamilton gick det bra, han var väldigt nöjd över att se sina ben igen! Och världen i övrigt, trattar är inte särskilt genomskinliga har jag märkt när han står framför tv:n! Han var ganska intresserad av sitt sår, så när han hade för stort intresse av det, eller när jag hade för litet intresse av honom överhuvudtaget (ja, ibland måste man faktiskt göra annat än att sitta och titta på en hund och förmana den att inte slicka :O ) så åkte tratten på igen. Idag kör vi utan eftersom såret ser väldigt fint ut, det har gått 9 dagar sedan operationen och han inte har så stort intresse längre.

Gissa vilka som busade som tokar i morse? Amber och Hamilton!!! De har nog saknat varandra, eller rättare sagt; Amber har saknat Hamilton utan den-där-grejen-på-huvudet-som-gör-ont-och-jag-bara-morrar-så-fort-han-tittar-på-mig... De har ett så fint sätt mot varandra. Eller Hamilton mot Amber, eftersom det är han som är störst och borde göra henne illa jättemycket om han ville, men det vill han inte! Fast han är ganska hårt hållen av vår lilla dam, hon hugger som en kobra om han blir för hårdhänt och de morrningar och utskällningar han åker på skulle få den största av hundar att backa!

Vi har en liten (eller så himla liten är han inte) daghund här på dagarna. Det är en hund som bor här i Skokloster och jag känner hans matte och de behöver hjälp, så nu är Pixel här på dagarna. Han är mjuk och fin, busar jättefint med Amber (när han fick vara lekfarbror-substitut för Hamilton) och leker jättebra med Hamilton också på promenaderna. Jag har visserligen inte riktigt vågar släppa Pixel förrän igår på promenaden. Då blev det bus vill jag lova och det är tur för Hamilton det, för Amber är totalt ointresserad av att busa utomhus (hon har ju annat, viktigare, för sig att fixa med; div skit man kan äta osv). Jag vill inte att de busar för hårt, eller i alla fall inte Hamilton eftersom hans armbågar inte är tipptopp, så jag avbryter ibland. Vid ett sånt avbryt så klampar jag fram emot dem och ryter i att lugna ner sig, då faller jag som en meteorit från himlen, duns rätt ner på is, sten och knövel. Höger knä tog största smällen och jag trodde allvarligt att nu kommer jag inte upp... Låg en lång stund och tittade på småfåglar och stjärnor och svor för mig själv, samtidigt som jag hade 3 hundar på mig som ville busa med den jätteroliga matten som helt plötsligt slänger sig omkull. I det läget var det tur att jag har lärt Hamilton "Gå!" och att han då går ifrån mig, Pixels intresse mattades av ganska snabbt, men lill-huligan (som ÄLSKAR sin matte över allt annat) hänge på mig och pussades... Kom till slut upp på benen och vi fortsatte, lite lätt linkandes, men allt eftersom gick det bättre. Väl hemma satte jag mig att vila och när jag reser mig upp är vänster (inte det jag trodde jag brutit) ben helt stelt och ville inte samarbeta. Blev så varje gång jag suttit still. Idag är det mycket bättre, men jag kan bli lite irriterad över att jag inte har större blåmärken att visa upp för maken så jag får sympatier :-(

Igår skulle Leia fyllt 10 år, jag tände (återigen, vi har det tänt så mycket det går) hennes gravljus vi har vid hennes grav här på tomten, stod länge och tänkte på henne och fällde några tårar. Hon var den goaste, finaste, snällaste hund jag träffat. Saknaden är stor, speciellt såna här dagar. Att få möjligheten att följa en hund från 8 veckor till 9,5 år är en stor förmån,, en gammal hund har en klokhet och ett lugn som bara kommer med ålder och erfarenhet.

Tack alla som orkar läsa om våra äventyr och kommentera :D

Kram, Therese

Mys på högsta nivå!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I måndags var vi för sista gången hos veterinären med Hamilton. Hans armbågar har inte läkt som de skulle & han verkade ha fått ytterligare skador i dem samt att ena höften verkade skum. Ortopeden på Strömsholm & jag diskuterade de olika alternativ v...

Som ni kanske märkte fick jag aldrig in filmen i bloggen, inte några inlägg heller efter sista... Usch, det känns som jag försummar er! Men nu blir det en uppdatering!!! Tiden efter operationen gick bra, vi tog stygnen i samband med första reha...

Igår opererades Hamilton. Det gick bra! Vi kom dit tidigt på morgonen och träffade hans ortoped. Hon klämde och kände igenom honom, den här gången utan munkorg och inte ens en litet missnöje från herrn (märks att han är van att bli klämd och känd...

Här jobbar vi vidare med Hamiltons rehab. Han går sina promenader och har vattentrask en gång i vecka ca. Vi har börjat väldigt med korta promenader, typ max 5 minuter ca 6 gånger om dagen. Sedan sakta ökat på vecka för vecka. Jag har gått runt huset...

Nu är Hamilton opererad, det gick bra! Han hade dock lite dubbelslag på hjärtat under operationen så de fick ha extra koll på honom under uppvaket samt att det ju satt ett fragment i leden - som veterinären misstänkte. Detta kallas FCP, är en ärftlig...