Igår opererades Hamilton. Det gick bra!

Vi kom dit tidigt på morgonen och träffade hans ortoped. Hon klämde och kände igenom honom, den här gången utan munkorg och inte ens en litet missnöje från herrn (märks att han är van att bli klämd och känd på nu!). Annat var det första gången de klämde på honom, då morrade han (!). Men han såg ut som "snälla, sluta nu, det här är inte trevligt!", så jag tror inte det var nåt illa menat men vi har kört munkorg för personalens arbetsmiljö.

Höger armbåge hade läkt så bra som hon kunde förvänta sig, precis som vår rehab-tjej sagt. Så det vara bara att köra hårt med vänster! Vi lämnade honom där och åkte in till Västerås och kikade runt lite, vi hade ärligt talat ganska trist... Men tiden gick ganska fort till de ringde och sa att allt gått bra och att vi kunde hämta honom senare på em.

Visa av erfarenhet åkte vi dit tidigare för att få till direkt-regleringen med försäkringbolaget, det är INTE kul att sitta och vänta på den regleringen om hunden är redo att åka hem... Men döm om vår förvåning när den också var klar!!

Vi hade lite trevlig tid med div andra hundägare och personal i väntrummet. Det känns väldigt familjärt på Strömsholm. Jag höll ju på att glömma att berätta om när vi kom dit! Då går Hamilton in, viftandes på svansen och piper av lycka när han ser någon sköterska. Men vi var tidiga så vi fick vänta och ingen sköterska kom till honom.... Då dyker det in en katt-ägare med katt i koppel. Katten går rakt fram till Hamilton och buffar sitt huvud mot hans nos. Han är inte särskilt katt-van, så han blev väldigt förvånad! Den katten var en riktig tuffing, hälsade godmodigt på Hamilton och ville bara gosa! Modigt av matte att släppa fram också, kanske ser han inte så skräckinjagande ut som vissa säger ;-)

Väl hemma hade vi ett litet fyllo som raglade omkring och fick aldrig riktigt ordning på bakbenen. Han kissade till slut på kvällen och fick sedan sova vidare. Ingen mat, det var han för ostadig för. Han har en ring runt halsen nu istället för tratt. Inte för att han har problem med tratten, det är snarare våra ben och inredning som tar mest stryk... Natten var helt ok, han pep lite för ringen som nog var konstig att ha. Men imorse var han rent ut sagt skit-pigg! Dock tar vi det lugnt och överanstränger verkligen inte. Bara pink på tomten och sova instängd i sin "bur" i vardagsrummet.

Höger armbåge var mindre skadat än vänster så det känns väldigt hoppfullt nu! Dessutom har både han och vi lite mer vana att han ska vara stilla och gå i koppel. Om en och en halv vecka är det rehab igen, det ser jag fram emot eftersom det går så bra nu!

Lägger ut div bilder;

Aktivering vi köpt, den var klurig för han får knappt upp plastbitarna. Amber var lite smidigare med sina små tassar, men det är bra huvud-bry för Hamilton (OBS! När han är bättre, den här bilden är tagen när han var helt ok i höger).

Så här fint ligger han när vi klipper klorna. Det är skillnad mot förra hunden, Leia... Vi var ett helt gäng som höll i och bråkade med henne. Man drog sig för att klippa klorna, Hamilton är en ren fröjd!!!

Hamilton ligger och spanar lite på gräsmattan, han är så fin (och söt!!! för att vara kille)

Hamilton med sin gröna boll som man kan lägga godis i. Då lägger sig Amber bredvid och glor... Hon försöker såklart ta den också, den lilla morr-hoppan.

Rehab! Bästa Lotta masserar honom och han har såklart hajen med sig. Hon har en haj där som piper och flyter, skitkul och lite läskig tycker Hamilton, men den får alltid vara med!

Här ligger Hamilton med badringen runt halsen i sin "bur". Han är halvnöjd om vi säger så....

Nästa inlägg hoppas jag blir en video med när han går vatten-trask, håll tummarna att jag får till det!

Kram, Therese

Här jobbar vi vidare med Hamiltons rehab. Han går sina promenader och har vattentrask en gång i vecka ca. Vi har börjat väldigt med korta promenader, typ max 5 minuter ca 6 gånger om dagen. Sedan sakta ökat på vecka för vecka. Jag har gått runt huset, alltså runt tomten, och haft ett varv som ökning när det varit lämpligt. Just nu går vi 7 varv runt huset och det tar ca 12 minuter och är lite drygt 600m. Detta går vi 4 gånger om dagen. Då förstår i kanske hur lugnt vi tar det och hur mycket frustration och överskottsenergi det finns i Hamilton...

Förra veckan grät jag för jag tyckte det var så jobbigt alltihopa, mest för Hamiltons skull. Han vill röra sig, får inte, vill springa, får inte. Bara koppel-promenader i kort koppel så han inte tar några tjolahoppsan-steg. Det tär på oss alla. Jag ser inte fram emot att "börja om" nästa vecka då vänster armbåge ska opereras, men å andra sidan kan jag då se framåt mot en sommar då han kanske får börja gå lite lös.

Jag har medvetet tagit det mycket lugnt med honom för att han ska läka så bra som möjligt. Samtidigt måste han röra på sig så han får ciruklation i leden samt att musklerna får sitt. Det är en jäkla balansgång. Ökar jag på promenaden med ett varv, ja då haltar han nästa gång han rör på sig. Men han behöver öka på varven, så man får ha någon slags fingertopps-känsla.

Sen inne ska han helst vara helt still, hur lätt är det tror ni? Som det varit nu har han haft en hage i vardagsrummet eller haft kompostgaller till sovrumsdörren och varit inne där. Sängarna står ju direkt på golvet så där är egentligen säkraste stället för honom. MEN den unga herrn har hittat fönsterfoder man kan bita på... Så det blir till att byta det senare. Tänkte först smeta på något så han ger FAN i fodret, men kom på att han nog kommer byta till något dyrare; sängen, sängbord osv. Så tugga på, matte och husse byter i sommar ;-)

Han har lugnat ner sig betydligt när jag stänger in honom, så efter nästa operation kommer det inte bli lika tungt att förklara för honom att han är fast i sovrummet. Sist stod han ju och pep, rev, bråkade, stirrade, ylade (!) och gnällde i 3 timmar...

Han är envis vår gode Hamilton, han visar prov på det gång efter gång. Men han har även förmågan att ge sig när han ser att "det här går ju bra", vilket är en bra egenskap. Envisheten tror jag att vi kommer få nytta av i träningen framöver, spår, sök osv. Han bangar inte för mycket när han röjer i skogen (på den gamla goda tiden), vattenpölar eller buskage drar han rätt igenom!

Men denna envishet kan få en att slita sitt hår. Ett exempel är det här med vattentrasken. Vi åkte till Strömsholm, tog stygn och så skulle han traska. Jag såg fram emot att se någon av rehab-sköterskorna man sett på tv, men icke! Sköterskan kände igenom honom och sen skulle han in i helvetes-maskinen (Hamiltons uppfattning av gåbandet). Jag gick med honom och lurade in honom, smet ut på andra sidan, sen stängdes dörrarna... Jaha, och hur tar man sig ur det här, sa Hamilton och började snurra där inne. Vi fick koppla upp honom så han stod åt rätt håll, jobbigt att gå baklänges...

Hon fyllde vatten, och sen satte bandet igång. Det här var ur-läskigt och Hamilton total-vägrade att gå! Han stod/satt på kanten i bak och ställde framtassarna på var sida om bandet... Intelligensen är det inget fel på! Så Mats fick stå i fram, dra honom framåt i halsbandet, sköterskan och jag stod på var sida och puttade ut honom i mitten så han fick gå på bandet. Gissa om jag hade träningsvärk dagen efter?!

Eftersom det är långt till Strömsholm bestämde vi att han skulle gå på vattentrask närmare och då hörde vi att Väsby Djursjukhus har en av Strömsholm gamla rehab-sköterskor och det är närmare så där gjorde vi gång nr 2.

Vilken skillnad det är när det är folk som vet vad de håller på med!!!!

Lotta, rehab-tjejen, var lugn med Hamilton. Han fick massage och laser - efter vad han ville och orkade med. Han fick göra sig riktigt hemmastad i rummet och med henne innan vi skulle in i helvetes-maskinen. Jag lockade in honom (ja, vi drog och puttade nog mest) på bandet, gick ut och där stod han och flämtade. Vägrade ta godis! Ja, på Strömsholm vägrade han till och med korv!! Lotta drog igång bandet sakta, sakta och Hamilton gick. Inga som helst problem. Sen fyllde hon vatten samtidigt som bandet gick. Lite jobbigare men han fixade det!

Idag var gång nr 2 med Lotta. Och visst, vi fick kämpa lite för att få in honom, men sen gick han där som om han aldrig hade gjort annat! Inget drag eller putt, bara fina steg. Jag är oerhört tacksam över att vi hittade Lotta och jag kan varmt rekommendera henne till alla som behöver rehabilitera sina hundar!

Nästa vecka kör vi ett tramp på onsdagen och sen operation på torsdagen. Håller tummar för att den går bra och att det inte är illa i vänster armbåge. Jo, Lotta sa idag att hans höger ser jättefin ut. Den går att böja bra, sträcka ut bra samt att leden känns torr. Det betyder att den inte är svullen, vilket skulle betyda att det var knas. Men det ser som sagt bra ut!!!

Inga bilder idag, har inte varit så flitig på att fota, speciellt inte trampet som jag lovat. Nästa vecka ska jag försöka komma ihåg det!

Kram, Therese