Senaste inläggen

Av Therese - 17 juli 2014 08:20

I måndags var vi för sista gången hos veterinären med Hamilton. Hans armbågar har inte läkt som de skulle & han verkade ha fått ytterligare skador i dem samt att ena höften verkade skum. Ortopeden på Strömsholm & jag diskuterade de olika alternativ vi hade och kom fram till att det var mest gynnsamt för Hamilton att få somna in.

Jag kommer berätta mer ingående om vår resa, alla undersökningar, operationer & rehab längre fram. Just nu är det mest kaos i min hjärna.

Jag kommer också berätta om det "fantastiska" stöd vi fått av uppfödaren. De lovade att ställa upp 24/7, men det såg man inte röken av efter att de hade fått köpesumman... Besviken är bara förnamnet!

Just nu sörjer vi en högt älskad vän, här hemma är det tomt & tyst. Ingen som kommer & lägger sitt stora huvud i knät och bara vill gosa och kramas en stund. Ingen som kryper upp i knät för att vara nära, nära och pussas med sin sträva tunga. Jag saknar honom något enormt mycket, denna kärleksfulla, söta gubbe. För en klok liten gubbe var han, när han tittade på mig kändes det som han hade levt ett helt liv och var klok & förstående.

Lek med alla kompisar i hundhimlen, spring så fort & lätt du kan, ät allt gott du hittar och ta hand om någon som behöver ditt stora kärleksfulla hjärta!

Av Therese - 30 april 2014 09:13

Som ni kanske märkte fick jag aldrig in filmen i bloggen, inte några inlägg heller efter sista... Usch, det känns som jag försummar er!

Men nu blir det en uppdatering!!!

Tiden efter operationen gick bra, vi tog stygnen i samband med första rehaben. Dock var jag lite ivrig och ville att allt skulle gå fortare, att han skulle sluta halta fortare, få gå längre promenader osv... Men jag kom på att jag jämförde Hamilton strax innan vänster armbåges operation och då var han ohalt och pigg. Jag tyckte det tog tid innan han slutade halta, tog tid innan vi kunde öka på promenaderna osv. Men nu har det gått ett antal veckor till och han är inte halt, han är dessutom "friskförklarad" av ortopeden. Det var en stor lättnad när vi åkte tillbaka till Strömsholm och hon klämde igenom honom och sa att allt såg väldigt bra ut. Då kunde jag andas ut och känna att snart har vi en hund igen. Började med lite längre promenader, han fick träningsvärk! Och så har vi fortsatt. Den här veckan har vi tagit bort smärt- och antiinflammatoriska tabletterna. Allt går bra! Dock är han i urusel kondition, men det är inte så konstigt. Bara gått koppelpromenader sedan i vintras, så här ska byggas muskler och kondition! I lågsam takt så han inte går sönder såklart.

Kan säga att den här perioden har varit ur-jobbig för mig och resten av familjen, men det är mest jag som är med Hamilton och då hamnar mycket av ansvaret på mig. Man har en konstant oro för att han ska slita sönder sig, smita iväg när vi är ute och spring/hoppa, hålla ett lugnt tempo på promenaderna men ändå inte för lugnt så han inte utvecklas. Man gasar och bromsar samtidigt hela tiden känns det som. Se till att han är instängd i sovrummet eller sin bur i vardagsrummet när han är inne så han inte hoppar upp och framför allt ner i soffan, inte busar med Amber, inte stojjar runt. Det vibrerar i den stackars hundkroppen av återhållen energi när man t ex tar ut honom ur buren för att äta, kissa eller liknande. Jag har då passat på att träna lite tålamod på unge herrn; sitt still tills jag säger att du får gå, sedan går du BREDVID mig och springer inte runt. Snacka om att det har varit jobbigt, men han har fixat det väldigt bra!

Vi har ju haft rehab en gång i veckan och det har varit superbra för oss bägge, Hamilton har blivit av med lite energi på ett skonsamt sätt, han har fått lära sig att bli hanterad, lära sig vänta även här. Apropå det med att vänta så har han varit gladaste hunden i väntrummet varje gång, piper, viftar på svansen, små-ylar och håller på. Så fort en sköterska eller veterinär visat sig så hoppas han att det är bästa Lotta-rehab, han har pussats med otaliga andra hundägare och personal. Andra hundar och säkert ägare har tittat med skeptism på den glada skiten i väntrummet, de kan ju inte veta att han älskar att gå till veterinären! Eller rehab :D Av rehab-tjejen har jag fått tips, stöttning och goda råd så jag orkat.

Jag upprepar mig säkert här och ni får väl hoppa över det här stycket då! När vi skulle göra första vattentrasket på Strömsholm hade vi en hund som stod med alla tassarna på kanterna och fullkomligt VÄGRADE gå på bandet, det här har utveckalts till att vi idag har en hund som ivrigt kastar sig in i vattentrasket och går som om han aldrig gjort annat. Han tycker om det nu, vilket jag var lite skeptisk till att han någonsin skulle göra efter första gångens misslyckande. Men en sak som jag lärt mig av rehab-Lotta, som säkert andra tänkt på men som gått mig förbi, är att med en rottis (speciellt vår kull som har mycket av det här) så är det ingen idé att gå i kamp med dem, utan istället försöka lura/övertyga om att såhär gör vi. Att slita och dra i en rottis på bandet och försöka få honom att gå gav motsatt effekt; jag tänker för i h-vete inte göra det du tycker vi ska göra! Däremot med lock, pock och lura med godis/leksak så kan man få honom att göra det utan att han fattar att han blir "lurad".

Förra veckan provade vi på att simma, vi har tänkt att Hamilton ska få simma en gång i veckan så som vi gjorde med Leia. Simning är skonsamt samtidigt som det bygger muskler och kondition bra. Vi provade en gång i höstas och skulle ha börjat då om han inte först fick dålig mage, kliade sig, utreddes, kastrerades och slutligen opererade armbågarna... Så att försöka få ner en 42 kg i bassängen såg jag som en utmaning, men döm om min förvåning - det gick riktigt bra!! Självklart var han inte särskilt nöjd först och plaskade helt kopiöst med framtassarna så halva Bålsta blev dränkt, men inom en halv minut så simmade han som man ska göra. Och efter ytterligare en tid så tog han leksaken vi hade med. En hund som är stressad och tycker något är jobbigt tar inte gärna vare sig godis eller leksak, det har Hamilton visat tydligt ett antal gånger! Inte ens korv duger då. Men här tog han sin älskade fyr (en flyt-leksak som han älskar och som även finns på rehaben, efter att han bitit sönder sin älskade haj, men det är en annan historia!). Vi fick honom att simma lite runt bassängen också, bara genom att jag höll ut hans huvud så han inte skulle försöka klättra över. Vi hade även vilopauser (såklart, det här var jättejobbigt för honom!), och då håller man in honom vid bassängkanten och håller i en framtass så slutar de simma. När jag skulle prova detta så somnade han mer eller mindre mot min arm :O

Idag ska han simma igen, hoppas han inte har några negativa minnen och total-vägrar, men det tror jag inte!

Här kommer ett gäng bilder, håll till godo;




Fina Amber högt uppe på en sten, hennes favorit-position!



Trött Hamilton som gått och lagt sig i sängen före oss på kvällen!


Hamilton har sin gröna boll som inte går att bita sönder samt att man kan putta i godis som han kämpar ut. Amber lägger sig nära & utmanar, hon försöker sno den...


Han är så underbart fin <3


Hamilton och rehab-Lotta samt den älskade hajen!


Hamilton med badringen runt halsen, kan rekommendera denna om man har stygn på typ bogen. Andra ställen på kroppen når han...


Såhär lugnt har vi det vid kloklippning, en stor skillnad mot med Leia...



"Det är inte jag som bitit av den gröna plasten och böjt kompostgallret, det är säkert Amber..."


Det är hockey-kväll med glass... Ja, Lotta, vi börjar förstå varför han inte blir smalare ?


Hamilton åker båt för första gången! Gick kanon.


Amber och jag väntar på min kära dotter som ska komma med Waxholmsbåten!


Husse och Hamilton läser efterrätts-recept!


Två trötta hundar.


Amber tar kommandot i båten!


Nu hoppas vi på en solig, lagom varm sommar!

Kram, Therese

Av Therese - 21 mars 2014 14:35

Igår opererades Hamilton. Det gick bra!

Vi kom dit tidigt på morgonen och träffade hans ortoped. Hon klämde och kände igenom honom, den här gången utan munkorg och inte ens en litet missnöje från herrn (märks att han är van att bli klämd och känd på nu!). Annat var det första gången de klämde på honom, då morrade han (!). Men han såg ut som "snälla, sluta nu, det här är inte trevligt!", så jag tror inte det var nåt illa menat men vi har kört munkorg för personalens arbetsmiljö.

Höger armbåge hade läkt så bra som hon kunde förvänta sig, precis som vår rehab-tjej sagt. Så det vara bara att köra hårt med vänster! Vi lämnade honom där och åkte in till Västerås och kikade runt lite, vi hade ärligt talat ganska trist... Men tiden gick ganska fort till de ringde och sa att allt gått bra och att vi kunde hämta honom senare på em.

Visa av erfarenhet åkte vi dit tidigare för att få till direkt-regleringen med försäkringbolaget, det är INTE kul att sitta och vänta på den regleringen om hunden är redo att åka hem... Men döm om vår förvåning när den också var klar!!

Vi hade lite trevlig tid med div andra hundägare och personal i väntrummet. Det känns väldigt familjärt på Strömsholm. Jag höll ju på att glömma att berätta om när vi kom dit! Då går Hamilton in, viftandes på svansen och piper av lycka när han ser någon sköterska. Men vi var tidiga så vi fick vänta och ingen sköterska kom till honom.... Då dyker det in en katt-ägare med katt i koppel. Katten går rakt fram till Hamilton och buffar sitt huvud mot hans nos. Han är inte särskilt katt-van, så han blev väldigt förvånad! Den katten var en riktig tuffing, hälsade godmodigt på Hamilton och ville bara gosa! Modigt av matte att släppa fram också, kanske ser han inte så skräckinjagande ut som vissa säger ;-)

Väl hemma hade vi ett litet fyllo som raglade omkring och fick aldrig riktigt ordning på bakbenen. Han kissade till slut på kvällen och fick sedan sova vidare. Ingen mat, det var han för ostadig för. Han har en ring runt halsen nu istället för tratt. Inte för att han har problem med tratten, det är snarare våra ben och inredning som tar mest stryk... Natten var helt ok, han pep lite för ringen som nog var konstig att ha. Men imorse var han rent ut sagt skit-pigg! Dock tar vi det lugnt och överanstränger verkligen inte. Bara pink på tomten och sova instängd i sin "bur" i vardagsrummet.

Höger armbåge var mindre skadat än vänster så det känns väldigt hoppfullt nu! Dessutom har både han och vi lite mer vana att han ska vara stilla och gå i koppel. Om en och en halv vecka är det rehab igen, det ser jag fram emot eftersom det går så bra nu!

Lägger ut div bilder;




Aktivering vi köpt, den var klurig för han får knappt upp plastbitarna. Amber var lite smidigare med sina små tassar, men det är bra huvud-bry för Hamilton (OBS! När han är bättre, den här bilden är tagen när han var helt ok i höger).



Så här fint ligger han när vi klipper klorna. Det är skillnad mot förra hunden, Leia... Vi var ett helt gäng som höll i och bråkade med henne. Man drog sig för att klippa klorna, Hamilton är en ren fröjd!!!



Hamilton ligger och spanar lite på gräsmattan, han är så fin (och söt!!! för att vara kille)



Hamilton med sin gröna boll som man kan lägga godis i. Då lägger sig Amber bredvid och glor... Hon försöker såklart ta den också, den lilla morr-hoppan.



Rehab! Bästa Lotta masserar honom och han har såklart hajen med sig. Hon har en haj där som piper och flyter, skitkul och lite läskig tycker Hamilton, men den får alltid vara med!



Här ligger Hamilton med badringen runt halsen i sin "bur". Han är halvnöjd om vi säger så....

Nästa inlägg hoppas jag blir en video med när han går vatten-trask, håll tummarna att jag får till det!

Kram, Therese

Av Therese - 12 mars 2014 16:24

Här jobbar vi vidare med Hamiltons rehab. Han går sina promenader och har vattentrask en gång i vecka ca. Vi har börjat väldigt med korta promenader, typ max 5 minuter ca 6 gånger om dagen. Sedan sakta ökat på vecka för vecka. Jag har gått runt huset, alltså runt tomten, och haft ett varv som ökning när det varit lämpligt. Just nu går vi 7 varv runt huset och det tar ca 12 minuter och är lite drygt 600m. Detta går vi 4 gånger om dagen. Då förstår i kanske hur lugnt vi tar det och hur mycket frustration och överskottsenergi det finns i Hamilton...

Förra veckan grät jag för jag tyckte det var så jobbigt alltihopa, mest för Hamiltons skull. Han vill röra sig, får inte, vill springa, får inte. Bara koppel-promenader i kort koppel så han inte tar några tjolahoppsan-steg. Det tär på oss alla. Jag ser inte fram emot att "börja om" nästa vecka då vänster armbåge ska opereras, men å andra sidan kan jag då se framåt mot en sommar då han kanske får börja gå lite lös.

Jag har medvetet tagit det mycket lugnt med honom för att han ska läka så bra som möjligt. Samtidigt måste han röra på sig så han får ciruklation i leden samt att musklerna får sitt. Det är en jäkla balansgång. Ökar jag på promenaden med ett varv, ja då haltar han nästa gång han rör på sig. Men han behöver öka på varven, så man får ha någon slags fingertopps-känsla.

Sen inne ska han helst vara helt still, hur lätt är det tror ni? Som det varit nu har han haft en hage i vardagsrummet eller haft kompostgaller till sovrumsdörren och varit inne där. Sängarna står ju direkt på golvet så där är egentligen säkraste stället för honom. MEN den unga herrn har hittat fönsterfoder man kan bita på... Så det blir till att byta det senare. Tänkte först smeta på något så han ger FAN i fodret, men kom på att han nog kommer byta till något dyrare; sängen, sängbord osv. Så tugga på, matte och husse byter i sommar ;-)

Han har lugnat ner sig betydligt när jag stänger in honom, så efter nästa operation kommer det inte bli lika tungt att förklara för honom att han är fast i sovrummet. Sist stod han ju och pep, rev, bråkade, stirrade, ylade (!) och gnällde i 3 timmar...

Han är envis vår gode Hamilton, han visar prov på det gång efter gång. Men han har även förmågan att ge sig när han ser att "det här går ju bra", vilket är en bra egenskap. Envisheten tror jag att vi kommer få nytta av i träningen framöver, spår, sök osv. Han bangar inte för mycket när han röjer i skogen (på den gamla goda tiden), vattenpölar eller buskage drar han rätt igenom!

Men denna envishet kan få en att slita sitt hår. Ett exempel är det här med vattentrasken. Vi åkte till Strömsholm, tog stygn och så skulle han traska. Jag såg fram emot att se någon av rehab-sköterskorna man sett på tv, men icke! Sköterskan kände igenom honom och sen skulle han in i helvetes-maskinen (Hamiltons uppfattning av gåbandet). Jag gick med honom och lurade in honom, smet ut på andra sidan, sen stängdes dörrarna... Jaha, och hur tar man sig ur det här, sa Hamilton och började snurra där inne. Vi fick koppla upp honom så han stod åt rätt håll, jobbigt att gå baklänges...

Hon fyllde vatten, och sen satte bandet igång. Det här var ur-läskigt och Hamilton total-vägrade att gå! Han stod/satt på kanten i bak och ställde framtassarna på var sida om bandet... Intelligensen är det inget fel på! Så Mats fick stå i fram, dra honom framåt i halsbandet, sköterskan och jag stod på var sida och puttade ut honom i mitten så han fick gå på bandet. Gissa om jag hade träningsvärk dagen efter?!

Eftersom det är långt till Strömsholm bestämde vi att han skulle gå på vattentrask närmare och då hörde vi att Väsby Djursjukhus har en av Strömsholm gamla rehab-sköterskor och det är närmare så där gjorde vi gång nr 2.

Vilken skillnad det är när det är folk som vet vad de håller på med!!!!

Lotta, rehab-tjejen, var lugn med Hamilton. Han fick massage och laser - efter vad han ville och orkade med. Han fick göra sig riktigt hemmastad i rummet och med henne innan vi skulle in i helvetes-maskinen. Jag lockade in honom (ja, vi drog och puttade nog mest) på bandet, gick ut och där stod han och flämtade. Vägrade ta godis! Ja, på Strömsholm vägrade han till och med korv!! Lotta drog igång bandet sakta, sakta och Hamilton gick. Inga som helst problem. Sen fyllde hon vatten samtidigt som bandet gick. Lite jobbigare men han fixade det!

Idag var gång nr 2 med Lotta. Och visst, vi fick kämpa lite för att få in honom, men sen gick han där som om han aldrig hade gjort annat! Inget drag eller putt, bara fina steg. Jag är oerhört tacksam över att vi hittade Lotta och jag kan varmt rekommendera henne till alla som behöver rehabilitera sina hundar!

Nästa vecka kör vi ett tramp på onsdagen och sen operation på torsdagen. Håller tummar för att den går bra och att det inte är illa i vänster armbåge. Jo, Lotta sa idag att hans höger ser jättefin ut. Den går att böja bra, sträcka ut bra samt att leden känns torr. Det betyder att den inte är svullen, vilket skulle betyda att det var knas. Men det ser som sagt bra ut!!!

Inga bilder idag, har inte varit så flitig på att fota, speciellt inte trampet som jag lovat. Nästa vecka ska jag försöka komma ihåg det!

Kram, Therese

Av Therese - 16 februari 2014 10:48

Nu är Hamilton opererad, det gick bra! Han hade dock lite dubbelslag på hjärtat under operationen så de fick ha extra koll på honom under uppvaket samt att det ju satt ett fragment i leden - som veterinären misstänkte. Detta kallas FCP, är en ärftlig åkomma som ligger latent hos de hudar som har ärft detta. Varför det kommer på vissa hundar, och inte på andra t ex i samma kull vet man inte. Kan vara miljö, foder, motion (även om just motion är något man inte gör för mycket på en valp!) eller bara otur att just den individen drabbas.

Fragmentet är i alla fall borttaget och de har liksom skrapat på benet så blod kom fram för att nytt ben ska växa fram på rätt sätt. Lägger ut bild inifrån leden;



Till vänster en normal led utan fragment, vill vänster Hamiltons led med fragment. Spännande att få se ända in i leden tycker jag! Det här syns inte på röntgen utan man måste gå in i leden med kamera och kolla.

Det är otroligt vilken teknik det finns idag, Hamilton har 2 små ärr på insidan av höger armbåge där de gått in med kameran och verktygen för att ta bort och skrapa. 2 små stygn blev det! Kan inte fatta hur smått det är de jobbar med... Här en bild på hur fint hans ben läker, väldigt suddig men lite ser man allt (samt hans snygga pudel-rakning... )



Det blåa är stygnen, han har lite blåmärke runt så det är lite mörkt. Det har läkt otroligt fint men jag har känslan av att Hamilton har väldigt gott läkkött, när han kastrerades läkte han fint och nu detta 3 dagar efter operation!

Nu till den jobba tiden som är kvar... Han har för tillfället tratt, ska ha det till fredag när vi ska ta stygnen. Sen slipper han den. Men det är inte det tunga den här gången, det är att han måste vara stilla! Och inte bara den här veckan, utan fram till juli... Prova själva att ha en rottis-valp på 8 månader som får vara instängd i kompost-hage på dagarna eller sovrummet (det är så litet så han kan inte stoja runt där), han får gå koppel-promenader på 5 minuter 4 gånger om dagen första veckan. Sedan får vi sakta utöka så att vi kanske har 4 st 5-minuterspromeader samt 4 st 10-minuterspromeader veckan efter och sedan hålla oss till det tills vi får andra besked, vilket kanske (om vi har tur) är i maj någon gång. Men fortfarande bara i koppel!!! Absolut ingen lek, absolut inget spring, inte hoppa upp i soffa eller ner från soffa, inte gå i trappor, lyftas ut ur bilen osv. Behöver jag säga att han är understimulerad så det står härliga till?? Det bara skakar i den stackars lilla kroppen av att han vill springa, busa, röra på sig som han brukar.

Jo, vi har ju en till operation i mars på vänster armbåge och börjar då om från noll igen.

Kompostgaller-hagen;



Här hade han somnat efter att i 3 (TRE!!) timmar gnällt, pipit, försökt hoppa över, flyttat gallret, stirrat på mig, bäddat i frustration i filten osv. Innan hade vi haft en liknande tjafs i sovrummet på förmiddagen... Han är oerhört envis, men det är jag också, så jag ignorerade honom så han skulle lära sig att gnäll och pip inte lönar sig (=jag bryr mig om honom genom prat, gå dit osv). Det går lite, lite bättre nu efter 5 dagar. Men vi har det alla jobbigt.

På nätterna är han förmodligen inte riktigt trött så han ligger och smaskar samt gnisslar tänder. Ja, han har ett bettfel som gör att han gnisslar tänder. Dock bara på natten, inte på dagarna när han sover... Så matte och husse sover dåligt, inte gör parabolen det lättare heller, det är en enorm tratt han har!

Så här har vi fixat sovrummet så han ska ha mjuk på golvet och inte så högt att gå ner;



Amber är överlycklig över alla filtar på golvet och bygger koja på nätterna och sover där, till mitt stora förtret - hon ska ju ligga nära mig och värma mig!! :D

Vad gör man då med en understimulerad hund som man inte kan köra slut på fysiskt? Egentligen är det ganska svårt att köra slut på hundar fysiskt över lag, så det här är väl något alla kunde göra :D Jo, vi kör små spår på gräsmattan samt små rutor där jag trampar runt jättemycket och sen lägger någon godis här och där. Jösses vad han snosar och luktar, går tillbaka, snosar en gång till och man hör hur näsan jobbar samt hjärnan blir trött. Hade han fått springa som han vill hade jag spridit ut godiset på större ruta. Vi går våra små, korta promenader runt huset. (Kommer nog blir en upptrampad gång så småningom) Han ska gå på mjukt underlag och eftersom vägarna har asfalt håller vi oss till tomten än så länge. I skogen misstänker jag att han skulle bli helgalen och vilja springa så mycket som möjligt. Det gäller ju att hålla kort koppel och inte få några slit eller ryck så han skadar sig... Så fina, kortkopplade promenader sysslar vi med, även det är ju hjärngympa ;-)

På fredag ska stygnen bort och då ska vi för första gången på rehabiliterings-träning också. Water TreadMill, eller vattentrask som jag säger, det är som ett gå-band i vatten som man kan bestämma hastighet samt djup på vattnet beroende på vilken belastning hunden behöver/ska ha. Det ska bli jättespännande! Sen blir det vattentrask en gång i veckan fram till juli ca.

Hamilton har det naturligtvis jobbigast med allt det här, det går ju inte att förklara varför för honom heller. Men vi andra påverkas väldigt mycket också; Amber har inte sin lekkamrat som hon är van vid och vi måste separera dem så det inte blir stök. Både Mats och jag går på knäna av att konstant ha koll på vad han gör, gå korta, många promenader samt att vi inte får sova ordentligt vilket ju kan köra slut på den piggaste :S

Jo, en rehab-grej vi gör är ju massage! Två gånger om dagen ska han ha massage samt tänja framtassarna. Det tar ca en halvtimme varje gång. I början var väl Hamilton inte så imponerad av det här med massage, det kliade och han ville gärna upp och strutta runt. Men jag har varit envis och lugnt lagt tillbaka honom och fortsatt samt pratat lugnt med honom om att han är duktig. Lugna, metodiska rörelser förbättrar också att han lugnar ner sig. Så på andra, tredje gången så insåg han; det här är ju riktigt mysigt och nu ligger han och blundar och njuter!



Självklart ska Amber vara med... Men visst ser man hans dizzy blick?!


Ska försöka ta kort på fredag så jag kan visa er hur det gå för honom i vattentrasket!


Kram, Therese

Av Therese - 30 januari 2014 13:21

Som jag nog berättade i inlägget med hans kastrering så har Hamilton pålagringar på bägge armbågarna. Troligtvis FCP som hans brorsa blivit opererad för. Vi fick remiss till Strömsholm och var där i förra veckan. En ortoped gick noga igenom hela hunden, den här gången utan så mycket protester från hans sida, Hamiltons alltså. Ortopeden hade en hel del att anmärka på...

Bägge armbågarna ömmar, bägge haserna (bakbenen) ömmar. Vi fick direkt röntga bakbenen och som tur var visade det inget alarmerande. Men fakta kvarstår, han hade ont och det får vi kolla upp närmare när armbågarna är klara!

Den 11 februari är det dags för operation, jag ska lämna honom 7.40 på morgonen och 2 timmar efter operation kommer han få gå hem. En dag i Västerås med andra ord! Sen börjar en tuff tid för oss alla, framför allt för Hamilton; rehab och korta koppelpromenader. Första tiden kommer han nog bara få gå ut och göra det han ska på tomten och sen in igen för att ligga still. Önska oss lycka till! Vi kommer även att få börja med sjukgymnastik, gå på ett gåband i vatten samt massage och stretch. Han ska lära sig vinka också så han får upp rörligheten i armbågen igen.

När det gått ca 4 veckor ska vi in igen till Strömsholm och bedöma höger armbåge, hur operationen gått och om han är på rätt väg. Är vi det har vi en operations-tid samma dag för vänster armbåge. Sen är det rehab 8-12 veckor till... Tidigast juli kan han bli friskskriven, men det förutsätter att allt går bra och inget tillstöter.

Jag tycker att det här är jättetungt!

Vi hade en jobbig vår och sommar med Leia som var dålig, många veterinärbesök och undersökningar och operationer för att sedan sluta i att vi måste avliva henne. Sen bestämmer vi oss för denna underbara lilla kille; Hamilton och vi är så glada när vi får hem honom. Men han har inte haft en lätt start i livet med mage som krånglar, hud som kliar och nu haltande och ont. Det känns fördjävligt rent ut sagt! Hade kunnat ta det bättre att man får en sjuk hund när den är äldre, men så här ung? Nej, särskilt roligt är det inte. Allra, allra värst är det för Hamilton som fått ha och kommer att ha en "tråkigt" liv med mycket vila. Han är ändå en brukshund som behöver och ska få jobba! Vi hade anmält oss till tävlingslydnads-kurs nu i februari, men den kan vi inte genomföra. Får hoppas att operationen går bra och att han blir så frisk att vi kan ta upp det till hösten.

Vi kommer köra mycket hjärn-gympa med honom under våren så har ni tips på vad vi ska göra så berätta gärna, alla tips mottages tacksamt!

Kram, Therese

Av Therese - 16 januari 2014 08:00

Ja, det är frågan som Hamilton och jag försöker utröna just nu...

Det är så att Hamilton gärna bär/äter/tuggar/flisar pinnar, grenar, kottar, gräs (när det fanns) osv. Jag är inte speciellt förtjust i detta eftersom det som går ner i magen ofta kommer upp i form av en spya full med gräs och flisor. Det är absolut bra att det kommer upp, men jag skulle vilja att det inte går ner överhuvudtaget! Så, igår tränade vi; inte bära pinnar, inte flisa pinnar, inte ens titta på pinnar. Det gick väl sådär kan man sammanfatta det, så som det gör med en snart 8 månaders lätt understimulerad rottishane... Jo, han är understimulerad nu, något som jag HATAR att ha en hund som är, försöker undvika det till max eftersom livet blir så mycket enklare för alla (mest mig då) om hundarna är trötta och tillfreds med livet jag ger dem.

Tratten åkte av i omgångar igår, provade att ha utan och det gick hyfsat. Ja, för Hamilton gick det bra, han var väldigt nöjd över att se sina ben igen! Och världen i övrigt, trattar är inte särskilt genomskinliga har jag märkt när han står framför tv:n! Han var ganska intresserad av sitt sår, så när han hade för stort intresse av det, eller när jag hade för litet intresse av honom överhuvudtaget (ja, ibland måste man faktiskt göra annat än att sitta och titta på en hund och förmana den att inte slicka :O ) så åkte tratten på igen. Idag kör vi utan eftersom såret ser väldigt fint ut, det har gått 9 dagar sedan operationen och han inte har så stort intresse längre.

Gissa vilka som busade som tokar i morse? Amber och Hamilton!!! De har nog saknat varandra, eller rättare sagt; Amber har saknat Hamilton utan den-där-grejen-på-huvudet-som-gör-ont-och-jag-bara-morrar-så-fort-han-tittar-på-mig... De har ett så fint sätt mot varandra. Eller Hamilton mot Amber, eftersom det är han som är störst och borde göra henne illa jättemycket om han ville, men det vill han inte! Fast han är ganska hårt hållen av vår lilla dam, hon hugger som en kobra om han blir för hårdhänt och de morrningar och utskällningar han åker på skulle få den största av hundar att backa!

Vi har en liten (eller så himla liten är han inte) daghund här på dagarna. Det är en hund som bor här i Skokloster och jag känner hans matte och de behöver hjälp, så nu är Pixel här på dagarna. Han är mjuk och fin, busar jättefint med Amber (när han fick vara lekfarbror-substitut för Hamilton) och leker jättebra med Hamilton också på promenaderna. Jag har visserligen inte riktigt vågar släppa Pixel förrän igår på promenaden. Då blev det bus vill jag lova och det är tur för Hamilton det, för Amber är totalt ointresserad av att busa utomhus (hon har ju annat, viktigare, för sig att fixa med; div skit man kan äta osv). Jag vill inte att de busar för hårt, eller i alla fall inte Hamilton eftersom hans armbågar inte är tipptopp, så jag avbryter ibland. Vid ett sånt avbryt så klampar jag fram emot dem och ryter i att lugna ner sig, då faller jag som en meteorit från himlen, duns rätt ner på is, sten och knövel. Höger knä tog största smällen och jag trodde allvarligt att nu kommer jag inte upp... Låg en lång stund och tittade på småfåglar och stjärnor och svor för mig själv, samtidigt som jag hade 3 hundar på mig som ville busa med den jätteroliga matten som helt plötsligt slänger sig omkull. I det läget var det tur att jag har lärt Hamilton "Gå!" och att han då går ifrån mig, Pixels intresse mattades av ganska snabbt, men lill-huligan (som ÄLSKAR sin matte över allt annat) hänge på mig och pussades... Kom till slut upp på benen och vi fortsatte, lite lätt linkandes, men allt eftersom gick det bättre. Väl hemma satte jag mig att vila och när jag reser mig upp är vänster (inte det jag trodde jag brutit) ben helt stelt och ville inte samarbeta. Blev så varje gång jag suttit still. Idag är det mycket bättre, men jag kan bli lite irriterad över att jag inte har större blåmärken att visa upp för maken så jag får sympatier :-(

Igår skulle Leia fyllt 10 år, jag tände (återigen, vi har det tänt så mycket det går) hennes gravljus vi har vid hennes grav här på tomten, stod länge och tänkte på henne och fällde några tårar. Hon var den goaste, finaste, snällaste hund jag träffat. Saknaden är stor, speciellt såna här dagar. Att få möjligheten att följa en hund från 8 veckor till 9,5 år är en stor förmån,, en gammal hund har en klokhet och ett lugn som bara kommer med ålder och erfarenhet.

Tack alla som orkar läsa om våra äventyr och kommentera :D

Kram, Therese



Mys på högsta nivå!

Av Therese - 13 januari 2014 15:59

Vad jag tycker det är kul att jag får massa kommentarer, fortsätt gärna :D

Jag fick en fråga angående varför vi väljer att kastrera innan vi gör något åt hältan. Det är en bra fråga, och jag ska försöka svara så gott jag kan!

Vi hade från början (när vi bestämde oss för att skaffa en hane) bestämt att Hamilton skulle kastreras, vi hade en tid i november, men pga hans dåliga mage fick vi inte göra en operation. De vill ha så friska hundar som möjligt i och med att sövning alltid innebär en risk. Vi väntade och väntade, så när magen kändes stabil bokade vi in första bästa tid! När vi hade fått denna tid får vi reda på att Hamiltons bror har opererat armbågen och eftersom Hamilton till och från har haltat så bestämde vi att vi tar en röntgen i samband med att han ändå ska få lugnande vid kastreringen.

Hans haltande trodde vi var att han hade sträckt sig, slagit i osv. Han är en ganska yster kille som inte direkt tar det lugn i skogen, att det står några träd eller vatten-hinder ivägen är skitsamma, fram ska han...

Jag visste ärligt talat inte att det var tvunget att gå ett visst antal dagar mellan Rimadyl och hält-undersökning, då hade vi kanske gjort annorlunda. I vilket fall som helst har inte Strömsholm tider förän den 23:e denna månad och då är han Rimadyl-fri samt stygnen gått bort, så det passar utmärkt ändå.

Vi har fått svar på röntgen-bilderna, bägge armbågarna visar pålagringar. Handlederna kunde hon inte säga något om, eftersom hon inte är expert på leder, det är bättre att Strömsholm gör det. Jag tror att de har 3D-röngen också :D Ska bli jättespännande att se de bilderna. Däremot är det väl inte så jättespännande att han har det här :( Antar att det blir en lång rehablitering om man ska operera bägge armbågarna, de gör ju bara en i taget så att säga. Och med tanke på hur han klättrar på väggarna nu efter kastreringen och 5:e dagen med koppel-promenader så blir väl våren en utmaning. Men vi kommer lösa det med!

Må gott och sköt om er!

Kram, Therese

Skapa flashcards