Det har ju varit lite si och så med Hamiltons hälsa sedan han kom, först var det magen som krånglade. Och huden som kliade. Magen fick vi ordning på med hjälp av nytt foder och ev. en avmaskning. Kliadet blev bättre med nya fodret också! Inte bra, men bättre.

När magen äntligen blev bra började han halta. Vi tänkte; sträckt sig, slagit i osv. eftersom det blev bättre med vila några dagar. Men det kom tillbaka. Så strax innan nyår fick vi reda på att en brorsa opererats för något som heter FCP, det är ungefär som Osteochondros. Osteochondros hade jag på den hund som jag köpte när Mats och jag träffades på Leias kennel; Aqi. Aqi var en härlig hund, men med hälsoproblem. Dels hade hon irisatrofi i bägge ögonen, dvs dubbla puppiller och missbildade pupiller, vilket gjorde att hon såg suddigt. Sen började hon halta vid ca 4 månaders ålder i bak, vi utredde och medicinerade. Till slut kom jag till Djurakuten i Stockholm och de konstaterade att hon hade OCD i ena hasen, den andra visste vi inget om eftersom de inte hade röntgat den... Jag var inställd på att man ev måste ta bort henne när jag åkte in och röntgade andra tassen. Träffade dels min veteriär, men också en äldre herre som hade jobbat med leder hela sitt liv och varit avläsare åt SKK (minns inte namnet nu, men det var en "kändis" på den tiden). De såg att hon hade ganska rejäla benbitar lösa i bägge haslederna, som tumnaglar. Han, den äldre, sa att visst kan man operera detta. Det blir en tass i taget, 3 månader i bur inne, korta koppelpromenader och sedan börja om med nästa tass i 3 månader till. En brukshund på 6 månader som hade stillasittande i 6 månader framför sig var inte optimalt, dessutom var det troligt att hon skulle behöva opereras om inom 2 år, med samma stillhet som följd. Hon fick somna in där och då.

Nu har Hamilton inte ont i bak, utan i fram och prognosen när mycket bättre! Dessutom har väl utvecklingen gått framåt de senaste 10 åren... Så, om han har FCP som brorsan, blir det operation av armbågen. Eller båda?! Vi var hos veterinär i fredags som klämde och kände, han smärtar på bägge armbågarna, jag trodde bara höger. Samt höger handled. Vi bokade in röntgen som till igår när han skulle kastreras. Passar på när han ändå ska sövas/få lugnande, är onödigt att utsätta honom för det fler gånger än nödvändigt känner jag.

Så kom vi då till veterinären igår morse, Hamilton älskar att vara där, och det är så jag vill ha det för jag skulle vilja (om han är lämplig) att han blir blodgivare så småningom. Leia var det och det var väldigt givande, dels för att Leia blev väldigt veterinär-/sköterske-van, men också för att göra en insats för andra hundar. Jag skulle vilja att det fanns blod till min hund om den skulle behöva en dag, så därför väljer jag att ge blod om vi kan.

Han charmar alla där, de älskar hans sätt, han vill bara pussas och kramas och sitta nära. Njuter i fulla drag av uppmärksamheten och klapparna. I fredags var det förresten en veterinär som väl mer eller mindre var rädd just för rottisar. Hon hade för några år sedan blivit biten av en när hon skulle undersöka den. Helt oprovocerat, den bara högg trots att den viftade på svansen... Hon berättade det efteråt, och sa att Hamilton hade hjälpt henne ett steg till mot att inte vara lika rädd.

Ny veterinär igår, och hon var minnsan inte rädd, hon kelade med honom och sen när hon klämde igenom honom tog hon i... Det märkte jag eftersom han morrade... Inte morret att "nu hugger jag snart", utan mera "det här är inte roligt, kan du sluta tack!". Så visst har han ont. Hon konstaterar, efter att klämt igenom honom, att han är väl musklad, jämt musklad (de kan bli ojämna om de går och belastar snett när de har ont på en sida), fin i hull samt har ont i båda armbågarna och båda handlederna, vänster mer denna gång...

Röntgen; Hamilton får lugnande på undersökningsrummet medan sköterskan gör i ordning röntgenrummet. Sen får jag försöka få med mig en fylle-hund, han vinglade och kunde knappt stå på benen, stackaren. I röntgenrummet somnade han om, men när vi skulle lyfta upp honom så vaknade han till och morrade. Det är inte ovanligt att hundar gör det i det här tillståndet, de är oerhört förvirrade och det går ju liksom inte att förklara för en hund. Jag har aldrig tidigare varit med om att Hamilton fått lugnande så jag bad dem sätta på en munkorg, jag vill inte att han biter någon av misstag i sitt förvirrade tillstånd!

Upp på bordet och sen en massa bilder och vrida och vända på honom. Veterinären var bara in och kollade att det gick att se något överhuvudtaget på bilderna, hon gav inget utlåtande. Förutom att hon såg pålagringar på bägge armbågarna... :-( Ikväll ska vi ringa veterinären och få mer info, hon skulle konsultera en till veterinär så vi får ett mer uttömligt svar. Dock har vi redan nu en remiss till Strömsholms ortoped. De är oerhört duktiga, ni kanske har sett Lennart på Djurakuten? Han är ledande i landet på sånt här, så det känns tryggt!!!

Jag lämnade honom där för kastreringen och åkte och handlade undertiden. Fick hämta honom tidigare än man brukar eftersom jag är hemma och har uppsikt över honom hela dagen. När jag kom dit för att hämta honom var han oförskämt pigg! Reste sig och ville gosa direkt. Det är skillnad på att kastrera tik märker jag (självklart är det ett mycket större ingrepp också), för både Leia och Amber har varit helt borta när jag hämtat dem, samt inte hämtat sig på drygt ett dygn. Men inte Hamilton....

Väl hemma gick han ut på gräsmattan och kissade, inte vinglandes ett dugg! In och sov en stund, sen var det fullt röj med tratten... Denna tratt är den största jag sett och den gör ONT!!! Han går rakt in i allt, även oss. Fastnar han jobbar han bara vidare och ska fram. Vi får väl se hur länge den håller :-(

Idag har han lekt med leksaker, jo, man får tydligen fart på dem även med dumstrut på huvudet. Han har jagat Amber, som bara morrar så fort han kommer i närheten, även hon vet att det gör ont! Han vill gå ut och springa, men får inte... Denna energi vet jag inte hur vi ska bli av med, jo vi ska naturligtvis göra massa huvudbry-övningar så han blir mentalt trött, men det kommer nog bli en låååång tid med tratt innan stygnen ramlat bort om 10-12 dagar.

Hamilton med favvo-sockan i munnen, han försöker bjuda in Amber till lek....

Fått möblera om lite så han inte hoppar upp i schärslongerna (eller hur det stavas), dessutom älskar Amber att hon fått en fri-zon ;-)

Nu håller jag tummarna för att remissen ger oss en snabb tid, dock vill de inte ha in honom riktigt så snabbt efter kastreringen, vi hade kunnat få en tid idag på Strömsholm.

Ha det gott och kom ihåg; jag älskar kommentarer ;-)


Kram, Therese