På förmiddagen idag gick vi i skogen här. Det var spännande tyckte Hamilton! Massa kottar man kan bära, stock & sten att ta sig över, leriga diken & en hemmagjord spång. Jag fascineras av hur nytt allt är för en valp; första gången han ser allt... Men med tryggheten från oss (och Amber) så klarar han det galant! Sop-matte glömde fota...

Sen var det lite sova, han har hittat ett utmärkt ställe; hyllan under vårt vardagsrumsbord. Tror dock att det kommer bli för trångt alternativt gå sönder inom några månader.

Ni får ursäkta mitt finger eller vad det är som kom i vägen...

Lunch intogs med god aptit men han anser att det går inte tillräckligt fort eller är tillräckligt mycket.

Sen har vi tränat inkallning, kontakt, balans & lite "leta husse eller matte" i skogen.

Alltså, hur förnedrande är det här?

Titta, jag vågar se dig i ögonen när jag balanserar!!

Sen har det varit bus hundarna emellan såklart!

Nu på eftermiddagen åkte vi in till Bålsta, inte största stan, men räckte bra till Lill-killen som fick kolla folk, titta på kundvagnar som skramlade & bilar plus allt annat som hör en parkering till. Vi var även in i djuraffären & han fick välja ben :D

Nu har vi en trött Rottweiler som däckat för sig själv i köket medan vi sitter på verandan.

Kram, Therese

Idag avslöjar vi även på Facebook att vi skaffat ny hund. Detta för att vi imorse fick Mats föräldrar på besök & de var helt ovetandes. Ni skulle sett minerna!

Jag tror att många av er undrar hur vi kan skaffa en ny hund så fort efter Leia. Och ett tag tänkte jag; snacka på bakom våra ryggar, tro att ni vet något om vårt beslut... Men nu vill jag förklara i och med att jag (på omvägar) hört kommentarer om hur vi agerade under Leias sjukdomstid, som varit helt felaktiga!

Leia har funnits i våra liv drygt 9,5 år. Hon var en mycket speciell hund för oss, hon kommer alltid ha en stor plats i våra hjärtan. När hon började halta trodde vi att detta var pga ett kloben som var deformerat. De provade med smärtstillande först, men det hjälpte inte. Då bestämdes det att klon skulle tas bort. Hon blev lite bättre & gick på tassen ibland. När vi tog stygnen, nästan 2 veckor efter operation haltade hon fortfarande och hade fått som en knöl på tåns sida. Smärtstillande igen en vecka och sedan återbesök hos annan veterinär (Ulltuna, som sedan hade fortsatt vård till slutet). Vi får en tid för tåamputation några dagar senare. Operationen gick bra, hon kom hem och blev snabbt pigg. Ärret såg jättefint ut, hon läkte fint och verkade må rätt bra. Haltandet fortsatte, jag trodde det nu var psykiskt & försökte på alla sätt hjälpa henne att använda tassen. När vi efter nästan 2 veckor ska ta stygnen är tassen väldigt svullen fortfarande, vi trodde en inflammation och hon fick antibiotika. Dock hade jag fått analyssvaret på tån, det var cancer; Malignt Melanom. En cancersort som är långsamtväxande och något man kan behandla/få ett drägligt liv några år till. Efter att hon fick antibiotika började ärret vätska, var sipprade ur ärret och även direkt ur tån. Det bådade inte gott och vi var in igen; ev fel sorts antibiotika. Bakterie-prov tas för att se vilken sort det är. Återbesök förra måndagen. Då var hon lite låg & hade lite mer ont. Hon blev inlagd & på tisdagen fick vi besked om att hon hade elakartade celler i den knöl som hastigt kommit upp högre upp på benet samt att lymfkörteln var svullen som ett hönsägg. Hon hade oerhört ont & vi tog beslut om avlivning i samråd med chefsveterinären på Ulltuna. Nu slapp hon lida & vi hade gjort allt vi kunnat för henne.

Det som är konstigt är att på söndagen var hon ganska pigg, busade på tomten & bjöd in till lek. Nu i efterhand förstår jag hur fort den här cancern spred sig, det var en annan sort än den i klon.

Avlivningen var naturligtvis ett hårt slag för oss, vi var fullkomligt knäckta & kunde inte fatta att hon var borta. På sätt & vis är man beredd; hon började komma till åren, när hon inte blev bättre trots alla insatser från veterinärernas sida, när vi fick cancerbeskedet osv. Men samtidigt fullkomligt ofattbart.

Vi har under Leias äldre år pratat om nästa hund; vi ville ha en rottis till och denna gång en hane. Visst, en utmaning, men vi är beredda på det. Vi lyckades väldigt bra med Leia, det egentligt enda problem vi hade med henne var kloklippning...

Så när Leia var borta kom tankarna; ny hund, när passar det? Vi insåg att det bästa för oss är att vi bägge är hemma första tiden. Och den här veckan började Mats semester... Vänta ett år eller köra? Hmm, fanns det nån lämplig kennel? Bra föräldradjur osv. Vi hade tur & hittade Happy Choice som hade hanar kvar OCH som var leveransklara :D

Vi åkte till kenneln och föll för lilla Hamilton. Så nu är han här!!

Har någon några åsikter om det här är jag tacksam om ni tar det med oss direkt istället för att sladdra runt på byn!